Ikväll på fullmäktige var Kenneth borta, då passade jag på att ta täten och slog några av mina tidigare rekord.

Första rekordet var i antal anföranden. Jag var uppe hela tre gånger!

Andra rekordet var nog att vi lyckades få till fyra voteringar i ett och samma ärende. (Inte min förtjänst dock)

Tredje rekordet var nog att jag höll mitt hittills kortaste anförande.

Det inträffade rätt sent, vilket också var orsaken till att det blev så kort. Det handlade om att vi skulle godkänn att socialnämnden får kommendera 20% av det lediga bostadsbeståndet för att kunna ge nyanlända boende. Detta ger naturligtvis effekter på så sätt att andra, exempelvis ungdomar, får än svårare att hitta bostad. Moderaterna ville att förutom att låta 20% gå till nyanlända så ville de låta kommunstyrelsen titta på andra alternativ. Vi i centerpartiet tycker att det är viktigt att involvera privata aktörer och anser att kommunen borde vara mer aktiva i sin dialog med dem. Jag hade alltså ett tämligen genomtänkt anförande om vikten av att samarbeta med det privata och så skulle jag yrka bifall till kommunstyrelsens förslag och bifall till moderaternas tilläggsyrkande. Alla blängde surt på mig och Percy Westerlund för att vi förlängde en redan lång kväll så jag gjorde processen kort med mitt anförande och nöjde mig i princip med att yrka.

Fjärde rekordet är kanske det jag är mest stolt över. Jag slängde manuset till mina anföranden i sjön och pratade lite ritt utifrån vad andra dag innan. Det var inte mina mest brillianta anföranden men jag vågade släppa sargen!

Annonser

Nu har Aurora kommit, morgonrodnadens gudinna. Lite mer manlig och grönklädd än vad man hade kunnat tro.

Vi lever i en ovanligt orolig tid. Jag är kanske inte vithårig och förhoppningsvis närmare 40 än döden, men jag ska vara ärlig. Så här bekymrad har jag inte varit sedan kalla krigets dagar. Faktum är att jag på många sätt är mer bekymrad nu. Dels var jag inte riktigt lika intresserad av omvärlden då som nu, dels fanns det två komponenter, två kombattanter att hålla koll på. Nu sprider sig oron på ett annat sätt, oroshärdarna är kanske inte lika stora men de är många, svårare att överblicka. Världen förändras i rask takt, galningar med makt finns nu över hela jorden. Extremism är inte längre extremt och fredsföreningen EU är på väg att förlora en av sina första och största medlemmar. Någon sa till mig att Europa aldrig kunnat hålla sams längre än hundra år… Jag är på inga sätt en säkerhetsexpert men att tro att man inte behöver ett starkt försvar just nu känns nästan lite naivt. Jag inser att vi i lilla Sverige med vår lilla befolkning och i jämförelse tämligen modesta budget aldrig kommer att kunna mäta oss med de stora länderna vad gäller försvarskapacitet. Skulle något stort grannland få för sig att invadera oss så skulle vi kanske inte ha så stor chans i längden. Men jag hoppas att vi kan uppbåda ett försvar starkt nog att stå emot tills vi får hjälp från våra vänner. Okej, jag ska erkänna, en liten del av mig hoppas att vi ska uppbåda ett försvar starkt nog att se till att en attack mot oss svider ordentligt.

Jag är kanske gammalmodig, men jag tror på allmän mönstring till försvaret. Både för killar och tjejer. Om mina döttrar skulle bli uttagna till tjänstgöring eller rent av välja en karriär inom försvaret skulle jag bli stolt. Att vara villig att offra sitt liv för andra är stort i min värld, liksom att med sitt liv försvara det här fantastiska landets grundläggande värderingar, kultur och demokrati. Så ja, jag är lite svag för män, och kvinnor, i grönt. (Och blått)

För övrigt är ju en man i centergrönt inte heller helt fel 🙂

Nu går jag till sängs med en klump i magen.

Idag har Regeringen och vänstern kommit överens om att stänga mina barns skola. Ok, rätt ska vara rätt, de har kommit överens om att  sätta begränsningar på vinster i friskolor. Men om jag har förtstått rätt så innebär det i princip att det kommer att bli ett så lågt vinsttak att det kommer att omöjliggöra bedrivandes av verksamhet i längden. För det kommer inte att gå att spara ihop till större investeringar och oförutsedda utgifter och vad händer då om någon elev går bärsärk och slår sönder stor del av inredningen, eller den helt enkelt blir så gammal och sliten att den måste bytas ut? Vad händer om det plötsligt kommer ett år när elevantalet minskar ovanligt mycket, hur ska man kunna parera det? En friskola kan ju inte bara ringa och säga att ”Vi hyr hela huset, utom de här två klassrummen, de har vi inte råd med i år.” Har de då ingen buffert går de omkull. Möjligheterna till att starta nya skolor omintetgörs. Robinsonskolan hade fortsatt att vara bara en skola, Entréskolan och Kunskapsskolan hade aldrig kommit hit och de är några av våra mest omtyckta skolor i Enköping. Jag har haft båda min barn på Entreskolan och det vore tragiskt om de var tvungna att lägga ner. Jag vet inte vilka friskolor Reepalu har besökt när han gjorde sin utredning, men inte kan det ha varit Entréskolorna. När man träffar Bossboss (elevernas namn på Sven-Göran Sanfridsson, eftersom han är rektorn boss) och Anna-Maria Furustig så ser man hur mycket de tror på idén om att blanda in mer estetiska lektioner i verksamheten, hur de tror att vissa barn lyckas bättre om de får visa vad de kan med händer och kropp. Precis det som man många gånger efterlyser i kommunala skolor har de lyckats med.

Jag hoppas att jag har fattat fel, jag hoppas att det här inte är några som helst problem, jag hoppas att alla våra omtyckta friskolor kan vara kvar i Enköping och fortsätter får fram elever med motivation och höga betyg.

Men har jag rätt behöver jag se min dotter i ögonen och förklara för henne att Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt anser att Bossboss och alla andra som driver friskolor inte är annat än pengahungriga vargar som utnyttjar barn till att tjäna pengar och därför har man nu sett till att deras skolor går i konkurs. Vilket betyder att min dotter inte längre får gå i sin klass som hon gillar, inte längre få de där extra timmarna musik, dans eller sång som gör att hon orkar resten av veckan, att hennes talanger tas på allvar när inte koncentrationen räcker till för att klara av katederundervisning.

IMG_7093

Jag är inte säker på att jag kommer att kunna förklara detta på ett bra sätt. Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt kan vi göra en deal? Om jag har fel ska jag skriva ett långt inlägg och be om ursäkt. Om jag har rätt kommer ni hit och förklarar för min dotter det jag inte förstår. Varför ni jagar vinster i stället för förluster i välfärden. Varför pengar är viktigare än en fungerande verksamhet. Varför det är så dåligt om Bossboss och Anna-Maria skulle få tillbaka sina satsade slantar att min dotter inte längre får gå på den skolan där hon trivs så bra.

Idag har jag varit feg!

Det enda jag kan trösta mig med är att jag var i gott sällskap. Övriga i sällskapet kommer med all säkerhet att hävda att jag skall tala för mig själv, att det handlar om underlag, att det är att ta ansvar….

img_6439Självklart talar jag för mig själv. Jag vet inte med bestämdhet hur någon annan tänker, men…. Jag tror ändå att vi politiker har blivit rädda. Vi är, som alla andra, rädda för det okända, sådant man inte riktigt vet hur det fungerar, som är oförutsägbart. Vi politiker är rädda för er. Alltså ni Facebookanvändare. När man fattade beslut förr, innan Facebook, behövde man ta konsekvenserna vart fjärde år. Då har man gott om tid på sig att förklara hur man tänkt, folk glömmer eller det hinner visa sig hur det verkligen blev. Då kunde vi spelreglerna. Nu kan ett beslut plötsligt röra upp en folkstorm på Facebook innan man hinner blinka. Ni blir upprörda och skapar facebookgruppen till stöd för er sak, ordna en marsch för något är ingen svår konst med Facebook och innan vi förstår vad som hänt har vi blivit avsatta av våra egna när pressen från Facebook blivit för stor.

Jag säger inte att det är dåligt med medborgarpåverkan, tvärt om tycker jag att det är bra att demokratin har hittat nya vägar. Jag säger att det går lite fort ibland, vi hinner inte med att försvara och förklara, resultaten hinner man inte vänta på, uppropen klingar ut långt innan dess. Det är en ny världsordning för oss politiker och som alla blir vid sådana tillfällen blir vi lite ängsliga. Vilka beslut kommer att dra igång drevet? Vilka beslut kommer att skapa facebookgruppen och protestmarscher? Man vet inte, då blir man ängslig. Man vill ha ryggen fri. Man drabbas av politisk feghet. Jag är övertygad om att det var vad som drabbade kommunstyrelsen idag.

Vi har ett jätteproblem i Enköping idag. Vi behöver bygga för 3,3 miljarder men får bara låna 2,4. Alla som gått ut årskurs tre inser att det inte går. Hur gärna vi än vill kommer vi inte att kunna bygga allt vi vill. Men kanske om man paketerar om våra byggnader, kanske om gör upphandlingar på nya sätt (Vilket vi i Centerpartiet har förespråkat länge) Det här är så komplicerat så det klarar inte våra tjänstemän av själva.

img_0364-1

Vi ska ta in en konsult. 500 000 kommer det att kosta. Förvaltningar och lokalsyrgrupp (bara tjänstemän) ska mata in alla fakta om allt vi ska bygga i den här konsulten och han ska knåda runt det lite med sin goda marknadskännedom och så skall han spotta ut ett budgetförslag som kommunfullmäktige skall klubba igenom.

VAR ÄR DEN POLITISKA VILJEINRIKTNINGEN???

Det här hade väl varit ett ganska bra förfarande om jag på allvar trott att konsulten skulle komma fram med en ultimat plan så att vi inom loppet om några år kan bygga allt vi vill.

Alla som tror på det scenariot räcker upp en hand. Ingen?! Skulle inte tro det.

Så då återkommer jag till den politiska fegheten. Där sitter vi och anställer en konsult som inte kommer att klara det vi vill, men vi kan skjuta upp bekymret och vi kommer att kunna peka på konsulten och säga ”Han sa…” när någon frågar varför vi inte bygger på landsbygden eller varför kulturhus är viktigare än skola. Vi kan gömma oss, slippa fatta de där obekväma beslutet om vad som inte kommer att bli byggt. Vi behöver inte stå där och ha ont i magen och undra om Facebookanvändarna kommer att gilla beslutet eller inte. Vi kan huka ett tag till, begrava frågan i utredningar ytterligare några månader.

Jag vill bara påpeka att jag inte anser mig själv särskilt mycket bättre än någon annan. Jag sa inte alls ifrån tillräckligt mycket. Det är inte så lätt när alla sitter där och nickar och tycker att det här är bra, att vi självfallet måste ta in konsulter för att få ett riktigt bra underlag, hitta synergieffekter, effektivisera genom samköra processer, när tjänstemannen som är förvaltningens utsände står där och säger att ”ja, det här behöver vi hjälp med” Då är det inte så lätt att ställa sig upp och säga att ”Fast jag tror att det här är politisk feghet!”

Jag var väl för feg antar jag

Så, då har Sverige skakat klart för ett tag och få har egentligen full koll på vad som hände och än mindre varför.

IT-skandalen på trasportstyrelsen kommer av många orsaker påverka politiken i Sverige under lång tid.

Ska vid vara ärliga så är det få av oss som ens använder virusskydd eller andra program för att skydda våra datorer. Nyligen kom det nyheter om att många av våra övervakningskameror ligger ute på nätet för vem som helst att titta på, eftersom vi inte ens bemödas oss om att ändra grundkonfigurationen. IT-säkerhet är helt enkelt inte viktigt, eller så är vi så naiva att vi tror att ”det händer inte mig” Detsamma verkar gälla i våra statliga verk. Hoten betraktas som ”teoretiska” och it-säkerhetschefer som överdrivet dramatiska. Men faktum kvarstår, information som borde ha varit skyddad har hamnat i händer hos icke säkerhetsklassad personal. Det som hänt är ett haveri, men det är å andra sidan alla överens om. Till och med socialdemokraterna själva.

Att alliansen tänkte begära misstroendeförklaring mot något eller några statsråd kan inte ha kommit som en nyhet. De har ju redan hotat med det i samband med budgeten, något jag ifrågasatte. Misstroendeförklaring bör grunda sig på om någon begått ett tjänstefel, inte för att en regering bedriver sin egen politik. Därför borde det ju inte vara någon överraskning nu när tjänstefel torde ha begåtts. Så vilka statsråd borde man, enligt min mening, ha förklarat misstroende mot? För det första anser jag att man borde ha väntat in KUs utredning. KU är den instans som ska utreda hur statsråd skött sina uppgifter. Nu gjorde man inte det, utan valde att rikta misstroende mot Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqkvist. Anders Ygeman tycker jag är ett självklart val. Han har vetat om problemen och lagöverträdelserna i nästan ett år utan att han gjorde något, utan att stoppa det och utan att informera statsministern. ”Inget man tar på en fikarast” var hans försvar. Fullständigt horribelt! Krishantering låg på hans bord och om han inte diskuterar sådan här med statsministern, vad i all världens namn pratar de då om? Jag ser inga ursäkter och anser att det var helt korrekt att rikta misstroende mot honom. Anna Johansson är jag mer tveksam till. Hon fick för det första inte reda på något förrän i januari och ser då till att sparka generaldirektören så fort som möjligt. Om jag förstått saken har hon också börjat ta tag och försökt reda ut eländet. Dock skall tilläggas att hon som infrastrukturminister har det yttersta ansvaret, det är därför man som minister har bra betalt. Tystnadskulturen eller misstroendet som uppenbarligen råder i hennes led och som förhindrat informationen från att nå henne tidigare är också hennes ansvar. Så, jo på så sätt kan jag förstå att man riktar misstroende mot henne även om det i mina ögon inte är lika självklart. Peter Hultqvist visste också om vad som hänt och vad som hände för över ett år sedan. Inte heller han meddelade statsministern. Inte heller han försökte sätta stopp för det hela utan såg bara om sitt eget hus. Osnyggt och ur ett nationellt säkerhetsperspektiv inte särskilt genomtänkt. Dock har han inget som helst formellt ansvar för något av det. Han har gjort det som åligger honom, nämligen att se om sitt eget hus. Så frågan är om man kan förklara misstro mot någon för att han gör det han ska, även om man tycker att han kunde ha gjort mer? Svår fråga. Fast någonstans tycker jag nog att man MÅSTE agera om rikets säkerhet står på spel, om säkerhetsklassade dokument har hamnat hos icke säkerhetsklassade personer.

När Stefan Löfven nu ombildat sin regering blir det tydligt att han inte tycker att man ska förklara misstroende för någon för han gör det han skall men inte mer. För oavsett vad han säger om att han inte kan påverka om statsråden vill avsäga sig sina uppdrag så inser vi allihopa att så inte riktigt är fallet. Löfven valde att låta Anna Johansson och Anders Ygeman avsäga sig sina ministeruppdrag men behöll Peter Hultqvist vilket var ett smart drag. Hultqvist var nog den som alliansen var mest tveksam till att förklara misstroende mot. Löfven viker ner sig, får behålla makten men trotsar ändå alliansen lite lagom. Ger sken av att ta ansvar genom att inte låta Sverige falla in i totalt politiskt kaos men tar också sitt ansvar genom att flytta på några av de i blåsväder.
Hade han varit mer av en förhärdad spelare att han avgått och chansat på att alliansen inte var så sammanparade att de var villiga att ta över, utan fått tillbaka uppdraget att bilda regering och då kunnat stå där med ökat förtroende. Hade han varit en storspelare med hår på bröstet hade han utlyst nyval och därmed kaos, något som alliansen knappast hade varit pigga på. Dels ligger KD under spärren, dels är SD stöd högt och dels är inte alliansen samspelta än för att ta över (Vi kommer att vara om ett år, oroa er inte för det, men kanske inte om tre månader) Dels så brukar opinionssiffror sjunka från val och ett år senare. Vilket skulle innebära att alliansen får låga siffror vid nästa ordinarie val. Så på det hela taget anser jag att Löfvens hantering var det bästa för alla parter.

Men vi är inte färdiga än, alliansen och SD har just meddelat att de tänker gå vidare med sitt misstroende mot Hultqvist i höst. Då måste Löfven agera. Han säger att han tänker sitta kvar oavsett vad som händer med Hultqvist. Jag tror faktisk att det är bäst för alla just nu.

Efter att ha lyssnat på presskonferenserna från Almedalen börjar jag ana en viss trend. 

Jonas Sjöstedt pratade i nära 30 minuter där han ondgjorde sig över alla rika människor som försöker parasitera på vårt land. Efter det lyckads han klämma ur sig ett förslag. Ett enda. Visserligen ett mycket bra förslag. Jag håller helt och hållet med om att vi måste stärka vårdcentralerna eftersom det är de som finns där människor finns. Sjukhus är dessutom mycket dyrare att drifta än en vårdcentral och vi behöver fundera i nya banor för att klara av den fortsatta välfärden.

Socialdemokraterna tog ”less is more” till nya höjder. Magdalena Anderssons tal var rekordkort. Jag tror hon pratade en kvart, som mest. Större delen av den ägnade hon åt att visa diagram över hur vi kommer att bli fler både äldre och yngre och hur det kommer att påverka vår ekonomi. Som lärare vill jag ge henne pluspoäng för att hennes pedagogiskt tydliga diagram. På dessa femton minuter presenterade hon även Socialdemokraternas enda förslag. 20 miljarder till kommunerna fördelat på fyra år. Fem om året alltså. Som kommunpolitiker är jag tacksam för det lilla bidraget. 20 miljarder låter oerhört mycket, och det är det naturligtvis, men fördelat på fyra år så är det fem om året och för att ge ytterligare lite perspektiv så kan vi jämt fördela det över 290 kommuner så blir det cirka 17 miljoner till varje kommun och år. Det täcker inte ens underskottet som Vård och omsorg i Enköping hade förra året. 

Sverigedemokraterna ägnade sin presskonferens till stor del att diskutera sjukvården och undersköterskornas arbetssituation. Det stämmer helt och hållet att deras arbetsförhållande behöver förbättras, precis som lärarna behöver arbetsförhållandena förbättras för att locka  ungdomar till yrket. De föreslog också att man skall lista sig hos en läkare istället för en vårdcentral. Allt som allt två förslag.

Jag kan inte annat än fråga mig om de anammat rådande inredningstrend även inom politiken? Anser de att less is more? Eller är demåhända bara less? Less på att regera? Less på att försöka forma framtiden?

Dock har det kommit nya och nygamla idéer men de har kommit från oppositionen. Kristdemokraterna lade fram sju punkter. Centerparatiet presenterade elva förslag för jobb och utbildning (om jag räknade rätt) och Liberalerna slog på stort och presenterade ett program med 34 punkter. 

Det är nog dags för ett nytt ledarskap för Sverige. Ett ledarskap med idéer.

Nu har jag lyssnat på både presskonferens och partiledarval från Almedalen, alla dagar, inga undantag och jag har dragit vissa slutsatser. Faktiskt så många att det inte kommer att räcka med ett blogginlägg, det får nog bli ett om dagen eller så. 

Den första iakttagelsen jag gjorde är att trots att Annie är så oerhört tydlig (jaja, enligt min mening) så handlar hälften av alla kommentarer efter hennes tal om vem eller vilka vi vill leka med. Vilket jag tycker är oerhört tråkigt. Det borde i det här läget inte ens spela roll. Är inte politiken viktigare? Borde det inte handla om vad vi vill i första hand? Ju fler som vill som vi desto större inflytande och det påverkar ju vilka som kan vara med och leka. Men jag ger mig, vi tar väl diskussionen då…

1. Det som jag hoppas mest på är förstås att C, M, L och Kd tillsammans får över femtio procent av rösterna. Just nu känns ju inte det så troligt så då hoppas vi på att vi får mer än S, V och Mp tillsammans. SD kan segla sin egen sjö. Det kommer inte att bli lätt. Känner vi SD rätt så kommer de säkerligen att göra allt vad de kan för att krångla till läget. Vilket, om jag ska vara ärlig, på vissa sätt är förståeligt. Klart de vill utnyttja sin vågmästarroll på bästa sätt. 

2. Alliansen blir större än de rödgröna men SD väljer att fälla alliansen. Då tycker jag att HELA alliansen ska knata över till Löfven och diskutera hur man skall samarbeta för att föra Sverige framåt. Jag tycker alltså INTE att bara Centerpartiet eller Centern och Liberalerna skall gå över och bli stödpartier till S. Jag tycker INTE att vi ska samarbeta med SD! Inte under några omständigheter. Om de vill rösta på våra förslag, eller om Mp vill rösta på våra förslag är de naturligtvis mer än välkomna att göra det. De får gärna stötta oss, men vi ska inte diskutera med dem, kompromissa, anpassa vår politik till deras. 

3. De rödgröna blir större än alliansen. Tja, då är det bara att beklaga att Sveriges folk inte har gett oss förtroende att styra vårt vackra land och vi får ägna ytterligare fyra år i opposition och slipa argumenten inför 2022. Vid det laget borde det vara uppenbart var jobben skapas och vilket parti som har de bästa lösningarna för dem. Då kommer det att vara glasklart att Centerpartiet är det främsta jobbskaparpartiet!

Nu kommer en del att börja argumentera… men om M och KD inte vill prata med S? Om SD hela tiden fäller allt hela tiden och gör det fullständigt omöjligt att regera? Om S kräver helt oacceptabla eftergifter för att diskutera blocköverskridande? Om…. Vi kan diskutera ”om” hela natten utan att det ger något. Utöver de tre scenarion som jag beskrivit ovan så är allt (åter igen, enligt min mening) fruktlösa spekulationer. Vi skulle i så fall fortsätta i all oändlighet… Om Kd åker ut? Om Mp åker ut? Om F! kommer in och blir jättestora? Om SD minskar drastiskt? Mycket kan hända på ett år, mycket man inte trodde skulle hända kan hända. Det är det sista årets val i världen tydliga bevis på. Så låt resterande spekulationer vila till efter valet och låt oss fokusera på vår politik. Sista paret ut kan vi leka i september 2018. Fram tills dess bör vi ägna oss åt att diskutera sakpolitik.