Almedalen del 1 – sista paret ut?

Nu har jag lyssnat på både presskonferens och partiledarval från Almedalen, alla dagar, inga undantag och jag har dragit vissa slutsatser. Faktiskt så många att det inte kommer att räcka med ett blogginlägg, det får nog bli ett om dagen eller så. 

Den första iakttagelsen jag gjorde är att trots att Annie är så oerhört tydlig (jaja, enligt min mening) så handlar hälften av alla kommentarer efter hennes tal om vem eller vilka vi vill leka med. Vilket jag tycker är oerhört tråkigt. Det borde i det här läget inte ens spela roll. Är inte politiken viktigare? Borde det inte handla om vad vi vill i första hand? Ju fler som vill som vi desto större inflytande och det påverkar ju vilka som kan vara med och leka. Men jag ger mig, vi tar väl diskussionen då…

1. Det som jag hoppas mest på är förstås att C, M, L och Kd tillsammans får över femtio procent av rösterna. Just nu känns ju inte det så troligt så då hoppas vi på att vi får mer än S, V och Mp tillsammans. SD kan segla sin egen sjö. Det kommer inte att bli lätt. Känner vi SD rätt så kommer de säkerligen att göra allt vad de kan för att krångla till läget. Vilket, om jag ska vara ärlig, på vissa sätt är förståeligt. Klart de vill utnyttja sin vågmästarroll på bästa sätt. 

2. Alliansen blir större än de rödgröna men SD väljer att fälla alliansen. Då tycker jag att HELA alliansen ska knata över till Löfven och diskutera hur man skall samarbeta för att föra Sverige framåt. Jag tycker alltså INTE att bara Centerpartiet eller Centern och Liberalerna skall gå över och bli stödpartier till S. Jag tycker INTE att vi ska samarbeta med SD! Inte under några omständigheter. Om de vill rösta på våra förslag, eller om Mp vill rösta på våra förslag är de naturligtvis mer än välkomna att göra det. De får gärna stötta oss, men vi ska inte diskutera med dem, kompromissa, anpassa vår politik till deras. 

3. De rödgröna blir större än alliansen. Tja, då är det bara att beklaga att Sveriges folk inte har gett oss förtroende att styra vårt vackra land och vi får ägna ytterligare fyra år i opposition och slipa argumenten inför 2022. Vid det laget borde det vara uppenbart var jobben skapas och vilket parti som har de bästa lösningarna för dem. Då kommer det att vara glasklart att Centerpartiet är det främsta jobbskaparpartiet!

Nu kommer en del att börja argumentera… men om M och KD inte vill prata med S? Om SD hela tiden fäller allt hela tiden och gör det fullständigt omöjligt att regera? Om S kräver helt oacceptabla eftergifter för att diskutera blocköverskridande? Om…. Vi kan diskutera ”om” hela natten utan att det ger något. Utöver de tre scenarion som jag beskrivit ovan så är allt (åter igen, enligt min mening) fruktlösa spekulationer. Vi skulle i så fall fortsätta i all oändlighet… Om Kd åker ut? Om Mp åker ut? Om F! kommer in och blir jättestora? Om SD minskar drastiskt? Mycket kan hända på ett år, mycket man inte trodde skulle hända kan hända. Det är det sista årets val i världen tydliga bevis på. Så låt resterande spekulationer vila till efter valet och låt oss fokusera på vår politik. Sista paret ut kan vi leka i september 2018. Fram tills dess bör vi ägna oss åt att diskutera sakpolitik.